Skogens 150 år

SKOGENS KOL AB BILDAS

STARTEN PÅ EN EPOK

Bolaget Skogens Kol bildades 1876 av järnbruken Avesta och Garpenbergs AB, Avesta och Garpenbergs Bruksegare, Fagersta Bruks AB, Hofors och Hammarby, Horndals Jernverks AB, Klosters AB, Larsbo-Norns AB, Ramnäs bruks AB och Sandvikens Jernverk AB. Produktionen skedde då fortfarande ute i kolmilor i skogarna. En ”kolkartell” bildades och på så vis undvek bolagen att trissa upp priserna.

”Bolaget har till ändamål att att utefter Norra Stambanan från och med Ockelbo station och vidare norrut samt efter övriga norr om nämnda station blivande järnvägar inköpa hemman, hemmansdelar och lägenheter, för att på dessa eller andra invid sagda järnvägar belägna platser, dels genom avverkning och kolning av inköpta skogar och kolvirke söka åstadkomma en vårdad tillverkning av träkol, samt dels genom inköp av träkol bereda en ordnad handel därmed för bergsbrukets behov”

Vid varje lastningsstation utmed järnvägen hade bolaget en anställd mätare, kolmätare, som rapporterade till kontoret i Sibo. 1927 lastades kol vid 430 stationer till 15 järnbruk.

VARFÖR KOL?

– UTAN KOL – INGET STÅL!

För att utvinna järn krävs temperaturer på omkring 1000 grader och för det krävs kol. Redan för 8000–9000 år sedan i Mellanöstern utvanns metalliskt järn. I Sverige har man framställt järn i 3000 år. Järnet utvanns då ur rödjord och sjömalm. Malmbrytning ur berget startade i vårt land för mer än tusen år sedan då det krävdes ved för att hetta upp berget. I Sverige har det funnits uppemot 3 000 gruvor, de flesta belägna i Bergslagen.

Den svenska järnexporten har genom historien varit viktig för landets ekonomi och har haft politisk betydelse. Erik av Pommern införde på 1420-talet regler som drabbade svensk järnexport vilket sedermera bidrog till att Sverige lämnade unionen med Danmark och Norge.

Gustav Vasa och Karl IX beslutade om högre kvalité på exportjärnet och under 1500-talet grundade kronan flera järnbruk som arrenderades ut, flera av dem till valloner som kom med nya kunskaper inom kolning. Bergskollegium som grundades 1637 var ett statligt ämbetsverk som styrdes av kungen och genom utbildning skulle garantera högre kvalité på det svenska järnet. Tillgången på malm och skog avgjorde hur mycket järn man kunde producera.

Bönderna ålades att kola för bruken; kronans skogar och allmänningsskogar fick nyttjas av järnbruken för kolframställning. Stora områden omkring järnbruken blev därför med tiden helt kalavverkade.

NÄR RÖKEN LÅG TÄT I SKOGEN

DÅ MILORNA FYLLDE SKOGARNA

Om man idag strövar genom skogen och ser en gropform i marken kan det mycket väl vara resterna av en gammal kolmila. I århundraden har man framställt kol i milor i skogarna runt om i Sverige. Det tog sin tid att kola i milor och inte heller fick man ut biprodukter i samma utsträckning som när man gör det industriellt.

Innan milan kunde tändas var det mycket jobb. Kolveden skulle huggas och transporteras till kolmilan, veden skulle resas och först då kunde milan tändas. Då började istället vaktarbetet då en kolare aldrig fick lämna milan, då det ibland hände att milan ”slog och brann”. Kolaren bodde under arbetet i en kolarkoja nära milan. Under tiden som kolningen pågick fick kvinnor i dennes närhet eller kollegor se till att kolaren fick mat och förnödenheter ute i skogen.

När Kilafors bruk anlades 1724 lades det på bönderna i Belse att ombesörja bruket med kol. Det hände också att bönder kunde bli ålagda att betala sin skatt i form av kol, så kallad skatteköl. ”Skattekolen fick inte betalas med penningar utan måste utgöras i natura”.

Kolet transporterades i så kallade kolryssar till bruken. Transporterna fick inte vara längre än ett par mil – blev de längre skakade kolet sönder och blev obrukbart. Med järnvägen blev det möjligt med längre transporter.

EN NY ERA!

EN FABRIK VÄXER FRAM!

Skogens Kol ABs ledning beslutade 1905 att bygga en fabrik. Kolningen skulle gå fortare och man ville kunna ta tillvara på biprodukterna. Platsen för fabriken var strategiskt viktig. Valet föll på Sibo dit man kunde få flottningstimmer från Ljusnan och där de färdiga produkterna enkelt kunde fraktas ut på järnvägen. På platsen fanns några mindre industrier som pråmtillverkning, sågverk och tegelbruk, vilket också bidrog. Dessutom fanns industriellt kunnande vid Kilafors bruk.

Nya byggnader tillkom varje år. Teglet till byggnaderna producerades på plats, även tegel som klarade de höga temperaturerna i kolugnarna. De första två kolugnarna var klara 1907 och fem år senare var sex kolugnar i drift. Ytterligare två kolugnar byggdes; en av dem ”sjuan” för kolning av tallstubbar som gav mest tjära i utbyte. De mest spektakulära konstruktionerna var de stora kabelkranarna som byggdes av ditresta tyska ingenjörer, liknande fanns endast på ett ställe i landet. Magasin, tunnbinderi, kraftstation och även ett eget laboratorium byggdes. Tunnbindare rekryterades från olika delar av landet. Företaget byggde arbetarbostäder. För att få ner elkostnaderna var bolaget även med i bygget av kraftverksdammen i Landafors och en högspänningslinje byggdes till fabriken.

Det fanns flera liknande anläggningar i landet men Sibo var en av de största och hade den största produktionen av biprodukter. Skogens kol AB övertog dessutom 1912 Siljans kolaktiebolag och därmed kolningsanläggningen i Ornäs. Kolningen i Ornäs upphörde på 1940-talet då anläggningen såldes.

Bildtext: Vy över Skogens kol, Sibo.

FRÅN TRÄ TILL KOL

OCH MYCKET ANNAT

Artikel i Ljusnan den 3 september 1937 av signaturen ”Jek” (Gunnar Sköld)

Anläggningen i Sibo imponerar redan när man kommit genom de från vägen skymmande björkarna och ser fabriksexteriörerna. Sedan man släppts innanför grindarna och fabriksväggarna blir man paff. Hur fabrikens 200 man starka besättning hjälps åt att ur trä framställa de olika ämnena finns det inte möjlighet för en vanlig människa att beskriva efter blott några timmars studium. Från början står alltså tjäran, becket och ättikan i sin ”urform” och susar i skogen.

Vi följer en torr (ved)bit uppför transportbanan till kapverket, som är inrymt tillsammans med fabrikens sågverk, där det därtill lämpade virket sågas till tunnstav och lådvirke, allt för eget bruk. Och huggningen, som är nästa etapp, får inte gå långsammare. Det är alldeles nödvändigt att klyvningen av kolved sker omsorgsfullt och till viss grovlek. Transportkättingen för veden vidare till lastningsplatsen, där veden genom ett stup rutschar ned i kolugns vagnen, en stor svart låda av plåt på hjul, som skall bära veden på dess sista färd in i kolugnarna. Vagn efter vagn fylldes och när ett tågsätt är klart, tar ett litet elektriskt lok hand om vagnarna och växlar in dem framför ugnarnas ginungagap.

Med jämt 18 timmars mellanrum åker ett färdigkolat tågsätt ur vagnarna och ett annat tar dess plats. Efter dessa 18 timmar i en hetta på omkring 500 grader är veden nedkolad. Det har försiggått en torrdestillationsprocess och veden har under denna avgivit en mängd gaser, vilka från ugnarna ledas till kondensatorer. Härefter vidtages de invecklade procedurerna. Det förädlas först genom torrdestillering och kondensering erhållna flytande råvara, men försiggår inte i ett rum och inte heller i en fabriksbyggnad, utan den är så vidlyftig att det tarvas flera olika byggnader att rymma hela apparaten, som slutligen avger den färdiga tjäran, tjäroljan, träspriten, terpentinen och ättikssyrad kalk.

BIPRODUKTER

INTE BARA KOL!

Ett av skälen till att bygga en fabrik var möjligheten att ta tillvara biprodukter från kolningen. Den kvantitativt största biprodukten var tjäran, det ”svarta guldet”. Året 1909 producerades de första två kolugnarna 145.750 kg trätjära och 1927 när sju kolugnar var i drift framställdes 2.869.084 kg. Större delen gick på export, till Europa men även till Nya Zeeland och Latinamerika. Tjäran användes för att bestryka trä och inom gummiindustrin. Under andra världskriget försvårades exporten och landet behövde bränsle. Statens Bränslekommission kom till och kolugnsägarna bildade föreningen Svenska trädestillatörer som utvecklade produktion av motortjära. Den inhemska produktionen täckte fiskeflottans och fraktfartens bränslebehov.

För att utveckla flera produkter byggdes 1915 ett laboratorium där man utvecklade förädling av andra produkter som terpentinolja, ättiksyra, aceton och träsprit. En framgångsfaktor var att man lyckades locka till sig civilingenjörer från Kungliga tekniska högskolan.

En biprodukt som många kände till var Skogens Kol matättika som man började producera 1930. I laboratoriet kontrollerades kvalitén, ingen giftig myrsyra fick finnas i matättikan. Många kvinnor, ”ättiksflickorna”, arbetade med att tappa ättika, vilket måste ha varit ett välkommet tillskott till

Produkter:

• Dalbränd tjära 
• Stubbtjära
• Kolugnstjära, barrved 
• Trätjäreolja
• Trätjärebeck
• Rå kolugnsterpentin 
• RM stubbugnsterpentin 
• Renad kolugnsterpentin 
• Rå kolugnsmetanol 
• Ättiksyrad kalk, grå 
• Träimpregneringsolja
• Ättiksyra: Matättika (Skogens ättika) 
• Kem. Ren ättiksyra 96–100% isättika 
• Kem. Ren ättiksyra 60–90% isättika 
• Teknisk ättiksyra 60–80% isättika

”HELA ENS VÄRLD KRETSADE KRING KOL”

Berättelser från Sibo

”Farsan kom alltid hem med skitiga kläder, tjärfläckar som aldrig gick ur. De luktade tjära, sågspån och svett om de flesta. Men det var ett trivsamt samhälle med bra samhörighet. Bolaget satte sin prägel helt och hållet på allt, de ägde allt från jordbruket, marken och bostäderna. Så allt kretsade kring bolaget.”

Sören Svensson

”Jag var 15 år när jag började på Skogens kol, det var 1939. Jag minns på morgonen när jag skulle börja jobba nere på Skogens kol. Då fick man gå in på kontoret och anmäla sig för förmannen. Och han följde med mig ut i brädgården och visade vad jag skulle få för jobb. Det var ju tungt en del av det man håller på med. Bra arbetskamrater, inte var det några problem med det”.

Birger Westlund

”På något sätt fanns det en trivsel med jobbet, det var ju också förknippat med trygghet. Trygghet är en trivsel-faktor som man inte ska förakta. Och väldigt många av de som jag kommer ihåg hade ju ett förflutet från den tiden på 20–30-talet då arbetslösheten var väldigt hög. Tryggheten var väldigt viktig för människorna i byn. Men det är klart att förhållandet mellan de som arbetade, arbetsledare och de som satt högre upp i hierarkin var många gånger frostiga.

Jag kommer ihåg att vid ett tillfälle så berättade pappa om en konfrontation mellan honom och ingenjör Tegelström. Då sa Tegelström till pappa att: ”Svensson som bara är en vanlig arbetarpojk borde inte ha sina barn i realskola. Det är inte bra för sammanhållningen här på byn att Svensson ska visa sig för mer än för andra.” Då hade pappa svarat något i stil med: ”Det borde ingenjör Tegelström känna till att det har han inget alls att göra med min familjs angelägenheter och då sätter vi punkt för den frågan”.

Leif Svensson

ÅRTAL

• 1542 Fanns det två bönder i Sibo by. 
• 1876 Skogens kol bildas. 
• 1877 Omformas till aktiebolag den första juli med 9 delägare. 
• 1901 Lag om ersättning vid olycksfall i arbete. 
• 1905 Förberedelser för inköp av mark för kolugnsanläggning. 
• 1906 Mark köptes i Sibo. 
• 1907 Fabriken börjar byggas i Sibo. 
• 1907–1908
  • Arbetarbostad byggs. 
  • Uppfördes kraftstation med 3 ångturbiner. 
  • Byggdes en kolugn, kylare och kondensationsrum för 2 ugnar. 
  • Byggdes destillationshus. 
  • Byggdes sågverk med cirkelsystem. 
  • Byggdes kapverk med klyvmaskiner. Byggdes virkestransportör. 
  • Byggdes laboratorium. 
  • Byggdes brädgård. 
• 1908–1909
  • Byggdes kolugn nr 2 med kylare och spår. Ett tjärmagasin byggdes. 
  • Byggdes tunnbinderiet. 
  • Byggdes 2 arbetarbostäder. 
  • Byggde förråd och kontorsrum för förmän. 
  • Insattes hyvel, stavverk och tvärtransportör. 
  • Anlades brädgård med banor, vändskivor och justerverk. 
  • Byggdes koltransportör och förvaringsficka. 
• 1909 Driften började. 
• 1909–1910 Byggnationerna försenas på grund av stress. 
• 1911 Byggdes 2 nya ugnar, nu var det 6 stycken. 
• 1912 Arbetet med ugnarna slutfört och samtliga aktier i Siljans kol AB övertogs. 
• 1913 Arbetarna begärde kollektivavtal och det infördes en lag om folkpensioner.
• 1914 Byggdes 2 kabelkranar. 
• 1915–1916 Anlades kolugnsanläggning i Ornäs, Dalarna. 
• 1918 Började kola törestubbar. 
• 1919 Infördes 48 timmars arbetsvecka. 
• 1922 Arbetslöshet i Hanebo. 
• 1925 Avtalet sades upp, uppgörelse 1926. 
• 1928 Lag om kollektivavtal. 
• 1930 Blockad, som hävdes 1931. 
• 1932 Driften stoppades i november på grund av depression. 
• 1933 Driften återupptogs. 
• 1934 Konflikt och lag om arbetslöshetsförsäkring. 
• 1938 Infördes 2 veckors semester. 
• 1940 Byggdes brandstation och tvättstuga. 
• 1948 Ny lag om folkpensioner. 
• 1949 Påbörjades ombyggnad av kylarsystemet och ny arbetsskyddslagstiftning. 
• 1951 Infördes 42 timmars arbetsvecka för skiftgående. 
• 1952 Infördes 3 veckors semester. 
• 1955 Beslut om allmän sjukförsäkring. 
• 1957 Infördes 45 timmars arbetsvecka. Cirka 100 000 m3 kol per år tillverkas. 
• 1959 Infördes ATP-pension. 
• 1960 ”Gamla Skogens Kol AB” lades ner 30/9, övertogs av GA Wengelin den 1/10. 
• 1963 Införande 4 veckors semester. Utbetalades de första ATP-pensionerna. 
• 1966 Infördes 42,5 timmars arbetsvecka. 
• 1970 Infördes 40 timmars arbetsvecka. 
• 1971 Förstärktes arbetarskyddet. 
• 1973 Ny lag om arbetarskydd. 
• 1978 Perstorp AB köper anläggningen. Två av ugnarna renoveras. 
• 1987 NCS Nordic Carbon Systems, senare Salinity Holding AB blir nya ägare. 
• 1992 Tillverkning av briketter startar. 
• 2000-talet Cirka 4000 ton kol per år tillverkas. 
• 2014 Fabriken i Sibo läggs ner för gott. 

Källa och kredit Johan Bodell – Hanebo hembygdsförening